Vi sätter upp små mål för att kunna få struktur. Kvällens mål var att måla klart första varvet och skrapa bort plastmatta på hälften av trappstegen. Jan ( alltså inte stormen, utan min pappa;) hade målat mycket redan under dagen tack och lov. Förhoppningsvis hinner vi måla ett till varv i helgen samt göra klart resten av trappstegen. Man får ju sänka ribban en hel del när man har två små barn.
Tålamod och bromsa är nyckeln.
Annars känns livet fint och spännande. Det är bara en liten grej som stör. Jag har sen i December känt en typ "knöl" eller något som känns ömt på andra (och den sista stackaren) äggstocken. Det är ju förhoppningsvis och förmodligen ingenting. Försöker inte tänka på det. Men jag ha fått en tid hos läkaren nästa fredag. Känner mig lite nervös. Men bara lite.
Kommer nog bli jättenervös just innan.
Jag har ju någonstans bearbetat min dröm om en jättefamilj. Den kanske inte kommer bli. Men jag accepterar det. Det känns ju jäkligt onödigt att sörja barn jag aldrig haft när jag kan vara sjukt TACKSAM för dom två underbara barn jag faktiskt har!!!
Men inget är över än. Jag är ju dock en person som gärna tar ut dåliga nyheter i förskott. Det känns tryggt på något vis. Men inget är över.. än.. helt plötsligt sitter vi där med 4 ungar och noll sömn;)