Förlossningen

Kommentera
 
Jag vaknade den lördag den 7 februari vid 04.00 tiden av, enligt mig, rätt kraftiga förvärkar.
Eftersom jag hade haft det tidigare var det svårt att urskilja om dessa var på "riktigt" eller om det var just bara det, förvärkar. Vanligtvis brukade dessa upphöra efter ett litet tag, men den här gången gjorde det inte det. De kom tätare och med större kraft. Försökte somna om, men det gick inte. Vid 06.00 gav jag upp och ställde mig i duschen. Värkarna kan jag likna med kraftig mensvärk och vid mensvärk är det ju alltid skönt med värme i olika former. 
Efter duschen bestämde jag mig för att klocka värkarna. Det sägs ju att det ska komma 3 stycken på 10 minuter för att det ska vara något på gång. Dessa kom väl inte riktigt så tätt (om det nu ens va sådana värkar, jag var himla osäker). 3 på 13-14 minuter hade jag. Valde att avvakta innan jag dels väkte Johan, som fortfarande sov och hade ingen aning om vad som KANSKE var på gång, och innan jag ringde BB. Tyckte konstigt nog det kändes pinsamt att ringa dit. Ifall det inte skulle vara något och jag hade misstagit mig helt. 
 
Värkarna blev kraftigare och strax före 8 gick jag och väckte Johan och berättade hur ont jag hade. Började t o m grina lite. Kanske inte bara för smärtan utan för att jag började bli lite nervös. Vi bestämde att ringa BB och höra och vi blev ombedda att komma dit för att få lite klarhet i det hela. 
Väl där blev vi mött av en barnmorska som följde oss till ett rum där hon gjorde ctg för att kolla bebisens puls, mina värkar och min puls. Allt såg bra ut, dock så var inte mina värkar så regelbundna att det tydde på att det var en förlossning på gång. Hon ville även göra ett vaginalt ultraljud för att kolla om jag hade öppnat mig, Ingenting hade hänt bara min livmodertapp som hade blivit lite kortare. Vid den här tiden upplevde jag värkarna som mer smärtsamma, så jag var lite besviken över att allt bara stod stilla men jag hade så ont. Smärtan kändes onödig och orättvis. Jag berättade även det och sa att jag ville inte åka hem och fortsätta ha ont på obestämd tid. Jag menar, hon var ju inte beräknad förens en vecka efter. Skulle jag ha så här ända tills dess? och kanske två veckor till?
 
Dom erbjöd mig lite smärtstillande iform av citodon och bricanyl, sedan skulle jag få vila där och bada tills värkarna skulle lugna ner sig. Hoppade ganska fort ner i badet och upplevde att det hjälpte. Badade ca 2 timmar innan jag steg upp och la mig i sängen. Usch vad ont jag började ha alltså. Men det var bara att försöka vila. 
Vid 14.00 barnmorskan in igen för att hon ville göra ett nytt ultraljud för att se hur allt stod till.
När jag väl ligger där undrar hon förvånande om vattne har gått under den här tiden eftersom hon kan se fostervatten ? Jag sa att det var svårt för mig att veta då jag legat i ett vatten två timmar. Hon känner även att jag öppnat mig 2 cm. Halleluja! Äntligen börjar det hända något. 
Jag blev inskriven på BB eftersom dom inte vill skicka hem mig nu när vattnet har gått.

Här någonstans eskalerar värkarna och jag började ha ONT. Skickade iväg Johan för att be om mer smärtstillande. 
Tyvärr kunde de inte erbjuda speciellt mycket då man måste vara öppen ca 4 cm innan man får the real deal. Dvs epidural. 2 cm till kändes långt borta då det  tog rätt många timmar att ens öppna sig dom 2 första. 
Jag får pröva tens apparaten och gamla hederliga rispåsar. Funkar inte så bra upplever jag. Detta sker vid 15.30. 
Hade dock inte tillräckligt ont för att inte ta en selfie tydligen. 

Klockan 18.00 får vi komma till ett förlossningrum där det blir ytterligare en undersökning. Öppen 3 cm. Som ni kanske förstår var jag ganska seg på öppna mig. Väldigt jobbigt var det. Men här ringer de ändå till narkosläkaren för att förbereda epiduralen eftersom det räknar med att jag kommer vara öppen 4 cm  innan han är på plats och ska ge mig sprutan. 
Vid den här tidpunkten är jag" helt jävla slut på". Det står t o m i min förlossningsjournal att jag uttrycker att jag inte orkar något mer. Och så var det. Det är inte kul att föda barn. Det ska jag vara ärlig med. 

Klockan 19.00 kom narkosläkaren in och jag fick äntligen min bedövning som jag hade tjatat om hela dagen. Och jäklar vilken skjuts det var i den. Jag kom till himlen. 
( Ni som funderar på om ni ska ta epiduralen eller inte, GÖR DET!  Det var inte ett dugg obehagligt då man först bedövar skinnet , så den stora sprutan känns inte ett dugg. Och eftersom man inte ser när han gör det , så har man inte koll när det väl händer. Upplevde inte heller att jag kände mig förlamad på något vis då jag fick ligga med benen i högläge så inte bedövningen skulle "rinna" ner . Bara fördelar alltså)

Efter ett par tre värkar började bedövningen göra sitt och 20 minuter senare var smärtan borta. Jag kände värkarna lite grann, men de gjorde inte ont längre. 
Tog en till selfie..såklart

Jag och Johan sover en och en halv timme och det gjorde verkligen susen. När jag vaknar  så börjar tyvärr bedövningen släppa och värkarna börjar bli mer påtagliga igen. Ber så klart om mer smärtstillande och får något jag inte minns namnet på. Men det spelar ingen roll för det gav ingen effekt. 
Det började göra jävligt ont igen. 

Johan hämtar en pilates boll och jag sätter mig på den med lustgas i ena näven. Rullar höfterna mot den och andas i någon slags rymtsik dans. Det hjälper lite och jag får lite kontroll över smärtan och värkarna. 

Vid 23.30 börjar jag känna ett tryck neråt. Säger det till barnmorskan och hon ber mig lägga mig sängen igen. 
Efter en snabb undersökning konstaterar hon att det är dags att krysta. Det moment jag kanske har gruvat mig mest för, själva födandet. 

Just den här delen är väldigt svår att beskriva. Men det tar några värkar innan jag vet hur jag ska krysta. För det var lite svårt att känna när man ska trycka på. En liten nackdel med all bedövning. Men som tur var fick jag så bra guidning av barnmorskorna. Så efter bara litet tag får jag in rätt teknik. 
Men fy faaaan vad ont det gör. Ursäkta. Men det går inte att glorifiera denna smärta.  Samtidigt känns den mer betydelsefull och viktigt än förvärkarna. För den här innebär att det händer något. Den hjälper till att trycka ut bebisen. Så rent psykiskt är den lättare att hantera, kanske för att man vet att allt är snart över. 

Barnmorskorna peppar mig och jag minns jag kände mig så jäkla duktig. Jag var duktig och jag kände hur barnet började komma ut. När de säger att huvudet börjar synas, känner jag att det börjar ta stopp. Börjar få liite panik här. Varför kommer hon inte ut? Min kraft börjar ta slut och dom ser på ctg att bebisens ork också börjar ta slut. Hör hur det efter bara nån minut kommer in en till person i rummet och det förklarar för mig att de kommer använda en sugklocka. Jag lägger inte så stor tankekraft
vid de dom pratar om. Vill bara att allt ska vara över. De ber mig krysta en gång till och med hjälp av sugklockan kommer vår älskade tjej äntligen ut. 00.29 den 8 februari.
Från en sekund till en anna tar allt ont och jobbigt slut. Är fascinerad över det än idag. Hur jäkla fort smärtan försvann. 

Barnmorskorna konstaterar att navelsträngen är alldeles för kort för att de ska kunna lägga henne på mitt bröst. ( det var också anledningen till att det var svårt för mig att krysta ut henne, för navelsträngen drog henne tillbaka varje gång ) så Johan är snabb och klipper och sedan får jag henne i min famn♡ Den känslan alltså. 

Det var så djävulskt  mycket känslor i min kropp. Först hade jag upplevt mitt livs mest smärtsamma dag, där man levt lite bland hopp och förtvivlan. Där sedan dessa känslor byts ut mot en total förälskelse. Det blir för mycket för ett stackars hjärta. 

Ganska fort efter barnmorskorna städat upp lite snabbt efter hela händelsen så blir vi lämnade i rummet.. jag,Johan och våran nya familjemedlem. I det rummet började vårat nya liv...