Den minsta av oss har fått sin första tand, vänder sig åt  båda håll och har blivit en riktig tumsugare. Fortfarande så nöjd och lättsam att jag ibland undrar vad som är fel?

Den här bebisen kan man bara lägga ner och så somnar hon. Gud vad man har konkat, burit, gungat bebisar. Aldrig riktigt förstått att det finns bebisar som somnar av sig själv? Så sjukt.  Men den här lilla damen har inga problem att komma till ro utan min ( eller någon annans) famn.  

Vad har hänt med 32 åringen då? Än hur jobbigt jag tycker det är att bli äldre, så kan jag ändå inte förneka fördelarna. 

Man blir lite klokare för varje år, jag lär känna mig själv bättre för varje år, jag blir tryggare, jag accepterar och rycker på axlarna oftare. 

Det är inte så dumt, även om det kostar mig ett år närmre döden.

 Jo för jag lider fortfarande av dödsångest. 

Jag tänker att den har kommit eftersom det känns som jag har så mycket att förlora. Mina barn.   Min familj. Vill bara stanna tiden. Kan vi inte alltid ha det såhär bra tillsammans?❤